ReWriting 2018

Inledningen till  mitt nuvarande projekt började häromåret med Pieter Brueghels målning  Babels torn. Symbolen för människans storslagna dröm om gudomlig ordning och enhet, om Guds vrede mot människans omåttlighet och den stora förskingringen som vreden resulterade i. Och där pendlar vi mellan sameness och otherness. Oändligt. Både på ett personligt plan och i världen i stort. I dag arbetar jag med ett arkiv av osorterade handskrivna texter och ordfragment som jag destruerar och demonterar för att sedan försöka sammanfoga det handgripligen attackerade materialet och låta det växa i nya former. Ett arbete som handlar om att avskapa för att kunna återskapa. Det förintade, förlorade och bristfälliga kan i sin nya skeva form uppstå som något vackert och besjälat. En sorts räddningsaktion.  En tröst för mig själv och något vackert att visa till världen. Ett ständigt pågående oavslutat och dunkelt arbete om strävan mot ett försonande ljus. Att laga den sönderfallande  världen.

Reliefer, bilder, skulpturer – objekt med inbyggda skuggor.

Jag tänker ofta att mina arbeten öppnar sig kanske bäst om man närmar sig bakifrån mot ytan. Att rörelsen inte sker utifrån utan växer ur skuggan. Kommer underifrån och cirklar mot ytan.

Ibland får jag frågan om mina arbeten är föreställande eller abstrakta. Jag tänker att de befinner sig någonstans mittemellan. Snarare är de symboliska. En väv av många sammansatta innebörder. Dimmiga. Det finns hos mig en motvilja att befästa betydelser som är tydligt läs- och tolkningsbara. Med risk att bildens magi går förlorad. Det finns alltid någonting dolt och skall så vara. Ty i det beslöjade finns alltid nya frön till en fortsättning både för mig själv och för betraktaren. Jag tänker att en viss abstraktion bidrar till öppenhet  som underlättar även för betraktaren att reflektera över sitt eget inre landskap. En inbjudan till en svalkande skugga där associationerna kan sväva helt fritt…